samiochemma.blogg.se

Hej förresten! 

 

Mycket kan hända på fem månader, otroligt mycket. 

I fredagas var det som sagt fem månader sedan jag och Sami stod där i kyrkan och lovade i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Det är fortfarande (självklart) det bästa löftet jag någonsin har gett honom. 

Och visst har det satts lite på prov denna höst? 

 

Våra närmsta vänner vet om vad som hände bara ca 2 månader efter bröllopet och hur det har varit spännande, jobbigt, exalterande, roligt och samtidigt påfrestande. 

Sami fick ett kontrakt i en rugbyklubb i Edinburgh, Skottland,  och efter mycket "om" och "men" så kände vi båda två att det är nu eller aldrig. Så på bara några dagar gick planerna från att vara hemma till Maj 2017, att Sami skulle avsluta sin utbildning till att han packade ner allt han kunde få med sig i två väskor och flyttade till Skottland. 

Och oj vad stolt och glad jag var för hans skull, jag sprack nästan av lycka för jag såg vilken lycka det gav honom. Så är det ju, när man älskar någon med hela sitt hjärta, då känner man samma lycka inför spännande saker även om det inte hände mig.  Eller ja, jag gör i alla fall det. Jag kan ju inte prata för alla människor på planeten direkt.

 

Men jag insåg nog inte förens efter kanske två veckor att, nu är det bara jag här hemma i vår fina underbara lägenhet. Vilket var ganska jobbigt då vi helt plötsligt levde i två olika länder och jag kunde inte ens relatera till någonting när Sami berättade om, som saker han var med om eller såg eftersom jag aldrig hade varit där.
Så de första 7 veckorna innan vi sågs igen var rätt ofta rent av förjävliga haha, att har distansförhållande (eller ja äktenskap) är inte att rekommendera tycker jag. Speciellt inte när man är nygift och alla känslor bara typ exploderar haha.. 

Nej fy, det var sjukt jobbigt att inte ha Sami nära varje dag. Det som man blivit så van vid efter att ha bott ihop i två och ett halvt år. 

Bara den simpla saken, som man ofta tar förgivet, att ha honom där och få berätta om sin dag när man kommer hem. Det fanns inte nu. Självklart hade vi ju videosamtal och sms osv. Men ändå, inte direkt samma sak.. Att helt plötsligt ha hela sängen för sig själv. var inte speciellt lockande det heller.. 

 

Men efter 7 veckor sågs vi äntligen, och vilken lycka det var! Helt otroligt. 
Mycket hade hänt för mig då på hemmaplan. Vi sade upp vår lägenhet och jag packade ihop hela den och magasinerade det som gick hos Pasi och Bitte och kastade det som var "slut".

Efter det flyttade jag även ut till just Pasi och Bitte, och det kommer jag vara evigt tacksam för. 

Det var så skönt att ha Samis familj nära när han inte var där. Det blev lättare helt enkelt, det kändes som han var närmre då. 

Men minst lika jobbigt var det ju för Sami, han hade ju inte någon där borta som påminde om mig som hans familj påminde mig om honom. Men bra ifrån sig gjorde han ändå på träningar och matcher. Och jag satt varje söndag och väntade ivrigt på att filmen från matchen han spelat föregående dag skulle komma ut. 

 

Men åter till min resa till Edinburgh som var helt underbar. Vilken härlig stad och härligt folk. 

Det var som kärlek vid första ögonkastet. Det är så otroligt många gamla byggnader. Man kan gå och bara titta på allt i flera timmar. Det känns inte ens som det existerar nybyggnationer i nya och gamla staden.

Något jag kände direkt var att det kändes som jag var med i en Harry Potter film haha. Vilket inte är så konstigt eftersom J.K Rowling satt och skrev sina böcker på ett Café i gamla stan, men ändå. 

Något mer som jag kände direkt var, "Här vill jag bo någon dag". 

Sami och jag hade en helt underbar helg och när det var dags att åka hem igen så var det hjärtskärande. 

Det var värre än att säga hej då när han först flyttade över, för det enda jag ville göra vara att strunta i allt och stanna kvar. Just där och då brydde jag mig inte om något annat i hela världen än att vara kvar där. 

Men så fungerar det ju inte.. Eller? 

 

Jag åkte hem men bara några dagar efter det så kändes allt så fel. Jag kände ingen mening med att vara kvar i Sverige när Sami inte var här. Tanken var ju att jag skulle bo kvar till April så vi kunde spara pengar till resan till NZ som är planerad i Maj. Men jag kände att jag kan ju lika gärna åka dit, kämpa som ett as med att få ett jobb och spara pengar där. Och samtidigt få bo och uppleva allting tillsammans med Sami. 

SÅ jag bestämde mig, pratade med Sami och sade sedan upp mig. Och redan då hade jag ett jobb på G så det det gick ju som smort.. och Förra veckan hade jag en Skype intervju med ett företag i Edinburgh som gick toppen bra! Så dem ska jag träffa direkt på måndag nästa vecka för en intervju face to face och det ska bli sååå kul! 

 

SÅ på fredag denna vecka jobbar jag min sista dag på Kontorab, för att på söndag flytta till Edinburgh och Sami. ÄNTLIGEN! Jag är så sjukt jävla taggad att det inte går att beskriva i ord. 

Lyckan över att få bo tillsammans med Sami igen efter tre månader isär är total! Det går inte heller att beskriva.

Jag är så glad att vi gjorde detta, att vi tog chansen och det har verkligen varit värt att vara ifrån varandra. Men aldrig igen vill jag leva utan Sami, det finns inte ens på kartan. Det känns som " Jahopp, nu har vi testat det också och det gör vi fan aldrig om igen haha!". 

 

Vi kommer inte komma hem till jul, vilket nog kommer bli tufft som satan. Men vi är i alla fall tillsammans nu. Jag kan inte tänka mig att fira jul utan Sami, det hade känts så fel!

Men vi har blivit inbjudna att fira jul med ett par som vi lärt känna där. Eller ja, Sami känner Nick sedan tidigare då de spelade rugby ihop i NZ och hans fru Anna är skotsk så de bor numera i Edinburgh. Så vi ska fira med hennes/deras familj! Det ska bli sjukt spännande att se hur de firar jul, jag längtar! Så otroligt snällt av dem också att bjuda in oss, hennes föräldrar känner oss ju inte direkt men tycker att vi definitivt inte ska sitta själva på julafton. Hur snälla? 

 

Jag känner mig sjukt redo för detta, att lämna allt här hemma och bara dra och göra något nytt tillsammans med Sami, som vi har pratat om så sjukt många gånger. Dock är det en sak som kommer vara så jävla svårt att lämna och det är mitt älskade fotbollslag. 

Fan vad jag kommer sakna er! Efter denna otroliga säsong där vi går obesegrade genom hela serien och kvalet och tar oss hela vägen till div. 1, så ska ju nu lämna er :(. När det bästa av allt precis ska börja, när vi nått målet vi satte upp i April på träningslägret med hästlängder. 

Men ibland blir det så och jag vet att ni kommer vara grymma! Jag kommer tillbaka så fort jag sätter min fot i Norrköping igen<3.